Jordflyktingar

Oavsett vilka villkor vi lever under, befinner vi oss i samma existentiella situation: vi kan inte fly från vårt enda hem. Om vi vill överleva som art, måste jordens ekosystem bevaras. Om vi vill ge våra barn och barnbarn en framtid, måste vi i grunden förändra det samhälle som håller på att förstöra den väv av liv som håller oss vid liv. Vi måste agera tillsammans och kan inte längre skjuta upp det som skulle ha gjorts långt tidigare.

Men trots att vi lever i den enda av mänskliga världar, förefaller vi paradoxalt nog leva någon helt annanstans. Vi undviker de svåra frågorna, försöker upprätthålla myten om att ett annat samhälle inte är möjligt och ägnar oss åt aktiviteter som får oss att glömma våra grundläggande behov – glömma vår relation till naturen. Denna undflyende anpassning till en krympande livsmiljö bidrar i bästa fall till att ge kortvarig symptomlindring. För så snart vi anar konturerna av en annan verklighet, bortom alla mediala distraktioner och ideologiska motsägelser, spelar det mindre roll hur mycket pengar vi har, hur många övervakningskameror vi installerar eller hur höga murar vi reser – planetkrisen tränger igenom alla skyddsbarriärer, får allt större sociala och ekologiska konsekvenser. Trots alla upptänkliga medel lyckas vi aldrig riktigt bli kvitt den obehagliga och obekväma sanningen. Likväl fortsätter vi att förneka den eller intala oss att den inte berör oss. Vi blundar, ägnar oss åt kvittblivning, konsumerar, stänger av, gasar på, försöker köpa oss fria, isolerar oss i små sociala bubblor, sätter vårt hopp till tekniska lösningar – samtidigt som vi föröder jorden i allt snabbare takt. Flykt och förnekelse för oss allt längre bort från varandra, bort från vårt enda hem.

För var dag blir det alltmer uppenbart att roten till dagens sociala och ekologiska kris är ett samhällssystem som bejakar ojämlikhet, möjliggör exploatering av människor och tillåter förstörelse av jordens biosfär. I ett samhälle som hyllar individens och kapitalets oinskränkta frihet kan ”mitt” och ”ditt” konstrueras, gränser mellan ”farliga” och ”ofarliga” miljöer upprätthållas, ”självförvållad” fattigdom kriminaliseras, massutrotning av arter ignoreras och en förödande irrationalitet göras till allmän lag. Om vi vill vända denna utveckling, kan vi inte längre leva i förnekelse, avstå från att ställa viktiga frågor, okritiskt anamma ny teknik, än mindre låta bli att göra allt vi kan för att förverkliga vårt enda långsiktiga alternativ. Planeten har gränser som inte får överskridas om betingelserna för liv ska kunna upprätthållas på lång sikt. Detta vetenskapliga faktum går inte att förhandla eller trolla bort.

Men trots att jordens ekosystem utsätts för allt större mänsklig påverkan – genom klimatförstöring, markförstöring och havsförsurning, för att nämna några av de socialt accelererade processer som hotar vår fortsatta existens – råder det fortfarande relativt stor enighet om att ett hållbart samhälle mycket väl kan vara kapitalistiskt, det vill säga, i praktiken inte behöver ta hänsyn till gränser av något slag (än mindre enskilda individer av någon art). Denna motsägelse går givetvis att maskera på olika sätt, men inte i längden. Inga PR-kampanjer kan dölja det faktum att vi lever i ett samhälle byggt på institutionaliserad förnekelse, till synes oförmöget att förstå grundläggande ekologiska samband, oförmöget att dra korrekta slutsatser och oförmöget att handla långsiktigt hållbart. Ett samhälle eller en civilisation som bygger sitt så kallade välstånd på ohållbar grund, på bekostnad av framtida generationer, kan dock inte – hur mycket den ekonomiska tillväxtens tillskyndare än hävdar något annat – överleva i längden. Löften som inte kan infrias hjälper oss inte, kommer aldrig att hjälpa oss. Ett samhälle som döljer, vilseleder, tvingar oss till social underordning och dessutom bortser från människans ekologiska grundvillkor, är inte vad vi behöver.

Mänskligheten står vid ett existensiellt vägskäl. Exakt hur många år vi har på oss att vända den negativa utvecklingen är mindre intressant. Det viktiga är att vi omgående börjar genomföra radikala förändringar på alla skalnivåer. Så länge samhällsutvecklingen styrs av vinstmotiv och kortsiktiga överväganden är vi dömda att försvinna som art. Frågan är alltså inte om vi måste bryta med det mesta som går att bryta med, om vi måste klara oss utan kärnkraft, kol, olja, fossilgas och massbilism. Vetenskapen är entydig, budskapet är förpliktigande. Det är dags att göra upp med alla destruktiva normer, dags att utforska solidaritetens möjligheter och dags att nyfiket öppna våra sinnen inför livets förunderliga mångfald. I ett alltmer ojämlikt samhälle som förändrar sig allt snabbare kan vi inte längre bortse från hur intimt förbundna vi är med vår livsmiljö, hur beroende vi är av andra arter och hur avgörande det kommer att vara att vi skapar nya sociala och ekologiska relationer. Varför bevara ett samhällssystem som legitimerar de rikas planetplundring, inom en snar framtid gör oss alla till förlorare? Valet borde vara enkelt. I ett socialt jämlikt samhälle tvingas ingen att underordna sig. I ett ekologiskt hållbart samhälle har inga individer eller grupper rätt att förstöra vår gemensamma livsmiljö. Det borde vara uppenbart att endast en planetär revolution av aldrig tidigare skådat slag kan föra oss vidare mot en hållbar framtid.